Igår var jag ledig från skolan på så vis att jag inte hade några lektioner i skolan, men med prov både tisdag, onsdag och så måndag veckan efter så är det mycket att plugga ändå. Var uppe vid sex och skjutsade hussen till stationen, jobbpass för honom så nu kommer han inte hem förrän tisdag.. Efter det så rastade jag tjejerna en sväng och sen kröp vi faktiskt ned i sängen en stund till. Så mysigt att få gosa med två varma myshundar tätt intill när man är kall som en isbit   

När jag pluggat många timmar så kändes huvudet så fullt att ingenting mer skulle få plats och hundarnas små ben hade börja fyllas med myror. Bestämde mig raskt att det skulle bli en sväng till skogen för att tjejerna skulle få rasa av sig en stund och jag skulle få ladda om i skallen.
Kallt var det, men solen gjorde det behagligt och i skogen så blåser det ju inte så det var så himla skönt ute! Hade tänkt ta en "offroad"sväng, alltså att inte gå på stigarna, men mina luftrör protesterade vilt - kylan gör att jag blir så jäkla andfådd och hostig så fort det blir lite puls inblandat (Behöver jag påpeka för femtusenfemtioelfte gången att jag är så LESS på detta nu? Jag vill bara vara helt kry och kunna får upp flåset igen! Men det kommer väl, men det tar för jäkla lång tid alltså!) Nåväl, det var mysigt och hundarna hade roligt och sprang som tokar.

Vi knallade på, jag fotade lite och försökte mig på att ställa in kameran lite mer, (MER övning behövs!!) och när vi har gått ca 1,5 timme och har ca en kvart kvar till bilen så sticker jag av en slump ned handen i jackfickan. Men! Var tusan är bilnyckeln???    Letar igenom precis alla fickor, men den är puts borta!! Fy farao vilken panik jag fick! Klockan var närmare fyra - alltså snart mörkt, 12 - 13 minus, skulle jag hitta den? Vad skulle jag göra om jag inte hittade den? Från bilen (plånbok och hemmanycklar var i den också!) sett var det ytterligare en mil hem längs en smal krokig landsväg, i mörker... Gah, alla tankar for genom skallen medan jag raskt vände på klacken och började gå samma väg tillbaka. Mötte en annan hundägare och mötet blev bajs för jag hann inte upptäcka dem bakom krönet (Har gått i den skogen säkert 200 ggr och bara en enda gång sett en annan hund där och det var just detta mötet!) Den hunden var också lös så hundarna möttes precis. Det hände ingenting, de luktade igenom varandra och sen ville Doris busa och Lycka brydde sig inte mer, men jag känner mig så jäkla misslyckad, det där FÅR INTE hända!

 Skitmatte som inte håller koll!   Jag var så uppslukad av att hitta den jäkla nyckeln... Bad en miljon gånger om ursäkt, men kvinnan försäkrade att det inte var någon fara och hennes hund gick ju fram till mina lika mycket, de möttes liksom, men jag kände mig ändå så dum...

Ja, allt är ju inte perfekt jämt och olyckor händer, men bassning till mig!  

Frågade även om hon sett nyckeln, men det hade hon inte.

Kopplade hundarna och fortsatte leta och när jag såg bilen på håll så kände jag bara FAAAN! Hur i helvete ska jag lösa det här??? Gick en lite bit till och plötsligt höjer båda tjejerna sina nosar och jag ser att de har fått korn på något! Manar på dem lite med ett "Leta!" och cirka  50 meter längre fram så låg nyckeln!!!  Bästa underbara gullungar!      Vilken lättnad!!

Fantastiskt skönt att sätta sig i bilen och köra hem till värmen!

Idag känner jag mig inte så bra igen och det har inte blivit så mycket aktivitet för flickorna. Vi har gått en promenad med Ezzi och Eva (då vi hade två hundmöten varav ett superbra och ett helt okej!) och så fortsatt klicka på hopp-stå och lite andra tricks.

Det känns fortfarande lite surt med gårdagens bajsmöte, samtidigt som jag känner att jag får inte gräva ned mig i det. (Något som jag nog ofta gör i det mesta, istället för att se allt positivt som vi faktiskt gör så ältar jag det sämre om och om igen i skallen...) Visst ska man ta lärdom av det, och se till att sådana situationer inte uppstår igen, men att jag ältar det och "slår" på mig själv får ju det varken ogjort eller gör något gott av det. Och det är så lätt att säga de orden, nu ska jag bara känna dem, ända innerst inne också! (Vill bara tillägga att det är inte för att ursäkta någonting, för gjort är gjort, utan att kunna ta lärdom av det negativa och göra det positivt! Eller nåt sånt, typ, mycket svammel så här på lördagskvällen med huvudet fullt av snor, naturkunskap och matte!)