Jag undrar om detta sjuksnurrhjul aldrig ska ta slut?
Drar inte hela förloppet, men jag har fått njursten och de är den absolut värsta smärta jag någonsin haft. De jag talat med säger att det är något av det värsta som finns i smärtväg, att deras förlossningar inte varit i närheten. Vad vet jag, men grönjävligt har det varit!

Fick åka ambulans natten till onsdagen förra veckan (då vi inte visste vad det var) Blev körd till gyn då de kunde vara så att spiralen som är ganska nyinsatt orsakade smärtorna och febern. Det konstaterades en kraftig UVI (som jag inte känt av??) och troligen njursten. Smärtorna klingade av och då blir man ju hemskickad, jag fick recept på smärtstillande och penicillin. De sa att skulle jag få ont igen så skulle jag åka in direkt till akuten.

Dagen efter hade jag två anfall och vid det andra så åkte vi in, men blev hemskickad då de hade lättat av tabletten. Och de berättade att jag får ingen hjälp om det är så att smärtorna minskas av tabletterna, för det enda de gör är att ge just smärtstillande...Kunde de inte sagt det på gyn direkt då?

Nåväl, hem och få två anfall till under kvällen, sov några timmar, vid 07 hade jag nytt anfall och även ett vid halv elva på fredagsfm. Tog en diklofenak och smärtan minskade, för att en kvart senare komma tillbaka med förnyad kraft och verkligen "slå allt ur mig".

Då åkte vi in igen, fick voltarensprutor, paladonsprutor, inget bet helt på smärtan förutom att jag blev helt lost i skallen så jag lullade bort. Palladonet var riktigt otäckt! Jag blev röntgad genom ett stort hål, skiktröntgen där det konstaterades njurstenar på båda sidor, det var dock vänstersidan som gjorde ont. Long story short så lades jag in på övervak till lördagfm, då lades jag in "på riktigt" på urologen. Där fick jag morfinsprutor och spasmofensuppar, medel mot illamåendet...

På söndagsem så släppte smärtan helt (trodde jag, det visade sig vara spasmofenet som verkade, det hade det inte gjort innan!) så jag fick åka hem. Då hade jag haft konstant smärta sen fredagsfm! Självklart mer eller mindre, men inte helt smärtfri nån gång. Det absolut värsta jag varit med om i sjukdomsväg.

Kom hem och det började kännas lite smått redan när jag kom innanför dörren hemma, men tänkte att det nog bara va lite psykiskt. Hade ont till och från under dagen och ett större anfall på kvällen, men det gick över. På tisdagsmorgonen så fick jag dock ännu ett sådant där fruktansvärt anfall som vägrade ge med sig trots medikamenterna, så efter tre timmar, x antal kräkningar så blev det att åka in igen. Fick två morfinsprutor och en voltarenspruta innan det släppte...

Ja, mycket blev det, men nu peppar peppar har jag varit fri från de värsta smärttopparna sen dess! Jag hoppas och ber att det var det sista med, hela kroppen är spänd som en fiolsträng i väntan på det värsta...

Men när detta elände drabbar en, så är jag så otroligt glad och tacksam att jag dels har världens finaste och bästa sambo som utan att blinka ställer upp på precis allt och utan sura miner hjälper till där det behövs. Älskade Pelle, han är en riktig klippa! Och även tacksam för mina fina vänner som ställer upp på alla möjliga vis. Till exempel Eva som tog med tjejerna till sitt jobb, hon jobbar på en 4H gård och de får vara med hela tiden, så ni kan ju gissa om jag får hem två supertrötta nöjda tjejor på kvällen! Vilket är superskönt då det är en pärs att bara ta sig själv till toaletten. Det är guld värt att ha bra vänner som står kvar när det blåser!

Nu kan det här väl få vara toppen av allt och att vi nu kan få ha det lite bra ett tag utan sjukdomar och skit, snälla??