I torsdags så var ju flickorna till veterinären, Doris för att kolla upp sitt onda öra och tröttheten och Lycka för vaccinering. Dos skulle med ha vaccinerat sig men det får vänta tills örat är bra igen så det inte blir nån knasig reaktion. Vet. sa att det säkert inte var någon fara, men jag kände att jag inte ville chansa ändå.

Började med att Doris klämdes och kändes igenom ordentligt och lyssna på hjärta o lungor osv. När D skulle kolla i Doris öra så gnällde hon rätt ut, lillskruttan. Högerörat var fint, men vänster var motsattsen. Hon fick lite lugnande för att de skulle kunna spola ur örat ordentligt för att se så att inte trumhinnan var sprucken eller så. Det var den som tur inte :) De tog även lite blodprover för att utesluta vissa saker som hon visade lite symptom på, de får vi reda på i nästa vecka hoppas jag! Doris tyckte det var lite sådär att bli undersökt, i vanliga fall så har hon inget som helst emot det, men jag antar att det var att hon inte mår toppen liksom. Hon är absolut inte dum, men obekväm och skulle helst slippa undan.

Lycka märkte inte ens sprutan i nacken och då hon fick dropparna i nosen (den mot kennelhostan) så satt hon alldeles blickstilla. Skönt att hon verkligen älskar att gå till veterinären! Det var en prektikant med där och Lycka smörade såå för henne för att hon skulle klappa på henne! En av de andra veterinärerna tyckte att hon hade såå fint huvud och var såå söt, och Lycka gav henne sna finaste leenden och knökade sig på så hon inte skulle missa någon liten klapp.

Lite polis är hon ju dock mot de andra hundarna som har mage att visa sig på hennes klinik! Vafalls? Men honr är faktiskt långt bättre än innan. Hon satt i väntrummet med en welsh springer spaniel, den såg hon inte ens åt, även om den gärna hade hälsat på henne. Det var en golden som kom ut från ett undersökningsrum som fick sig ett par frustningar och nån hund till som jag nu inte kommer ihåg som fick några skall, men hon lugnar ned sig betydligt fortare. Det går framåt där med även om man ibland glömmer vilken lång väg vi faktiskt kommit!

Några dagar sent, men här kommer en uppdatering ang kursen i onsdags.

Precis då vi kommer till platsen vi tränar på så börjar det regna! Och lilla fröken prinsessa som tycker att hon är gjord av socker tyckte inte alls det var så skoj.

Vi började med sitt i grupp och Mia hade ut sin hund Puma (dobermann) så det var Lycka, Puma och så Eda - beuceron. Lite tittig var hon men satt hela tiden och hade ingen tendens att lägga sig ned. Tror de satt lite drygt en minut. 

Sen vände vi flickorna och gick några steg och lade en plats. Hon låg jättefint! Duktiga tjej!

Ett av de två moment som vi körde (plats - sitt i grupp är stående varje tillfälle!) var fjärrskiftena och det gick väl sådär. Hon var lite seg (hon gillar som sagt inte regn!) och jag fick en lite hopplös känsla inuti. Jag kände mig jättedålig som hundförare, blev nervös och tyckte det var pinsamt att bjuda på mig själv. Men efter en mental "tamigikragen" så kändes det lite bättre. Tänkte - vi gör det här för vår egen skull, det är min skyldighet att se till att min hund tycker att det är kul och det är DET som är det viktiga "at the end of the day". Blir jag nervös osv så känner ju såklart Lycka det på en gång och vi båda lägger ned lite grann.

Gaskade upp mig och efter det så gick det bättre, vi tränade lite på att hon ska förstå externbelöningen och så lite fler skiften. Hon vill gärna lyfta hela rumpan och studsa en bit från ligg - sitt, men jag kör nu bara rörelsen med hjälp av handen för att "mata in den" och få henne att använda rätt teknik. Det går framåt helt klart, det gäller bara att jag inte har för bråttom att testa "NU kanske hon kan på längre avstånd!".

Sen var det rutan. Och det tycker visst min fröken weiler är jätteroligt! Vi har lite problem med att hon glömt vad stanna betyder just när vi kör rutan, huvudet blir lite fullt av resten ;) men hon springer in! Tar hennes älskade pipis till hjälp och piper till samtidigt som jag ropar stanna! för då tvärvänder hon upp mot mig. Började på kanske 2 meters håll och bytte sedan håll för varje skick och varierade även längden, ända upp till ca åtta meter.

Bra fart ut hade hon och det ble rätt många skick, näst sista gick det lite långsammare så då gjorde jag en liten retning sista och hon fick ett jättefint sista skick! Duktiga tjejen, känslan som infinner sig när det går rätt i träningen är en av de allra allra bästa!

Vi avslutade med sitt i grupp och plats och det gick väldigt fint.

Nästa gång ska vi fokusera på alla de olika apporteringarna och vittringen.