Glädje 

Hoppstå

Såå träningssugen!

Sitter och kikar på lite hundfilmer på youtube och blir så inspirerad. Hundarna har fått tre minipass idag och nu sover de på söta örat. Jag har dock goood lust att väcka dem och köra lite till    Imorgon ska jag börja om med framförgåendet på Lycka. Ska försöka shejpa fram det så gott jag kan hålla mun   Ska bli spännande! 

Men nu ska jag krypa ned i sängen som är full av hussen och pälsklingarna - mys   

Ska försöka få liv i bloggen igen (*harkel* har nog aaaaldrig skrivit det innan!   )

Igår var jag ute en längre stund för första gången på tio dagar - helt obeskrivligt skönt och det var ju fantastiskt väder!

Jag, Pelle och hundarna åkte ut till skogen och gick en liten sväng och så fick tjejerna busa lite i grustaget också. Vacker orörd snö i massor, värmande sol, glada hundar, bästa sambon - kan inte bli mycket bättre   

Kameran var med så några bilder blev det såklart. Innan vi åkte hem så åkte kamptrasan fram och först fick Lycka kampa lite med mig som belöning för att hon stod stilla för uppställningskort (blev dock inte så bra då de är tagna i fel vinkel! Alltså jag har ju en bild i huvudet hur jag vill ha det, och det matchade inte hur det blev ) och så lite med husse, hon var på som tusan. Husse sprang lite så hon fick kämpa för att ta den och när hon vann den så blev hon så stolt så stolt och smiskade glatt upp sig med skinnet  
Doris är galet kampglad och hon tar i för kung och fosterland, lilla labradåran   Det är roligt att se hur hon har växt med det. (tyvörr dog batteriet i kameran så det blev inga bilder på kampDoris!)

Idag har Lycka och jag varit på en promenad ensamma.
Vi pysslade med koppelgåendet i början och ja, det finns att arbeta på där! Men när hon gick bra och vi kommit utanför bostadsområdet fick hon gå lös. Hon är så mysig på det viset, det är full fart men ändå så är hon väldigt lyhörd. Kommer det folk eller andra hundar så stannar hon eller kommer till mig (där ser man TYDLIGT hur mycket jag och kopplet förstör i hundmöten där hon är kopplad!) Men jag har henne lös där det är bra sikt och ganska öppet så det inte ska hända något. Men hon är så mycket duktigare än vad jag ibland vill ge henne cred för, eller ja, det låter fel, hon belönas ju såklart mycket när hon är duktig och så, men det är det att jag inte alltid litar på henne där jag kanske borde... Ah, svårt o förklara i text. Det är ju inte så att man ska lita blindt heller, men jaja, jag kan inte förklara det så bra... Det var i alla fall väldigt roligt och  mysigt med bara vi två!

Fy fabian vilket trist väder det var dock och snön piskade verkligen i ansiktet. Men det glömdes bort när den gulliga weilern sluter upp i perfekt position och bara ber om att få träna lite! Underbara hund! Det kunde jag ju såklart inte tacka nej till utan vi tränade lite fritt följ, läggande, försökte oss på lite ordförståelse genom att jag stod bakom henne och tanken var att jag skulle säga kommandona utan att hon tittade på mig, men fröken gummiweiler kan ju vrida på hela kroppen trots rumpan var på exakt rätt ställe bara för att se på mig! Provade och lägga godis framför henne, men det hjälpte ju inte då hon då ville be om lov för att ta det... Haha, ögonkontakt på gott och ont!

Något som vi måste träna massor på igen är stadgan! Stanna kvar, vad är det?? roligare att gå med dig mamma! Så ja - det här halvåret har påverkat lydnadsträningsbiten en hel del, men inte så konstigt, det är ju en färskvara..

Sen fick hon leta lite godis i träd också   

Nu ikväll har jag mailat ang två olika MT:n! Vi hade ju ett inbokat i oktober, men då var jag ju sjuk så nu har hon löpt igen så nu vill jag göra det så vi hinner innan hon fyller fyra! 4 år, det är helt sjukt galet att hon närmar sig det! Det är visserligen 8 månader kvar, men ändå! Som jag väntade på den lilla valpen, ett helt år mellan jag fick reda på parningen och hon flyttade hem till oss. Mitt lillhjärta!

Nu har det blivit lite svammligt kanske, men klockan är lite sent, ska lägga in nån bild på mina vackra sen sova!

Jag undrar om detta sjuksnurrhjul aldrig ska ta slut?
Drar inte hela förloppet, men jag har fått njursten och de är den absolut värsta smärta jag någonsin haft. De jag talat med säger att det är något av det värsta som finns i smärtväg, att deras förlossningar inte varit i närheten. Vad vet jag, men grönjävligt har det varit!

Fick åka ambulans natten till onsdagen förra veckan (då vi inte visste vad det var) Blev körd till gyn då de kunde vara så att spiralen som är ganska nyinsatt orsakade smärtorna och febern. Det konstaterades en kraftig UVI (som jag inte känt av??) och troligen njursten. Smärtorna klingade av och då blir man ju hemskickad, jag fick recept på smärtstillande och penicillin. De sa att skulle jag få ont igen så skulle jag åka in direkt till akuten.

Dagen efter hade jag två anfall och vid det andra så åkte vi in, men blev hemskickad då de hade lättat av tabletten. Och de berättade att jag får ingen hjälp om det är så att smärtorna minskas av tabletterna, för det enda de gör är att ge just smärtstillande...Kunde de inte sagt det på gyn direkt då?

Nåväl, hem och få två anfall till under kvällen, sov några timmar, vid 07 hade jag nytt anfall och även ett vid halv elva på fredagsfm. Tog en diklofenak och smärtan minskade, för att en kvart senare komma tillbaka med förnyad kraft och verkligen "slå allt ur mig".

Då åkte vi in igen, fick voltarensprutor, paladonsprutor, inget bet helt på smärtan förutom att jag blev helt lost i skallen så jag lullade bort. Palladonet var riktigt otäckt! Jag blev röntgad genom ett stort hål, skiktröntgen där det konstaterades njurstenar på båda sidor, det var dock vänstersidan som gjorde ont. Long story short så lades jag in på övervak till lördagfm, då lades jag in "på riktigt" på urologen. Där fick jag morfinsprutor och spasmofensuppar, medel mot illamåendet...

På söndagsem så släppte smärtan helt (trodde jag, det visade sig vara spasmofenet som verkade, det hade det inte gjort innan!) så jag fick åka hem. Då hade jag haft konstant smärta sen fredagsfm! Självklart mer eller mindre, men inte helt smärtfri nån gång. Det absolut värsta jag varit med om i sjukdomsväg.

Kom hem och det började kännas lite smått redan när jag kom innanför dörren hemma, men tänkte att det nog bara va lite psykiskt. Hade ont till och från under dagen och ett större anfall på kvällen, men det gick över. På tisdagsmorgonen så fick jag dock ännu ett sådant där fruktansvärt anfall som vägrade ge med sig trots medikamenterna, så efter tre timmar, x antal kräkningar så blev det att åka in igen. Fick två morfinsprutor och en voltarenspruta innan det släppte...

Ja, mycket blev det, men nu peppar peppar har jag varit fri från de värsta smärttopparna sen dess! Jag hoppas och ber att det var det sista med, hela kroppen är spänd som en fiolsträng i väntan på det värsta...

Men när detta elände drabbar en, så är jag så otroligt glad och tacksam att jag dels har världens finaste och bästa sambo som utan att blinka ställer upp på precis allt och utan sura miner hjälper till där det behövs. Älskade Pelle, han är en riktig klippa! Och även tacksam för mina fina vänner som ställer upp på alla möjliga vis. Till exempel Eva som tog med tjejerna till sitt jobb, hon jobbar på en 4H gård och de får vara med hela tiden, så ni kan ju gissa om jag får hem två supertrötta nöjda tjejor på kvällen! Vilket är superskönt då det är en pärs att bara ta sig själv till toaletten. Det är guld värt att ha bra vänner som står kvar när det blåser!

Nu kan det här väl få vara toppen av allt och att vi nu kan få ha det lite bra ett tag utan sjukdomar och skit, snälla??   

Igår var jag ledig från skolan på så vis att jag inte hade några lektioner i skolan, men med prov både tisdag, onsdag och så måndag veckan efter så är det mycket att plugga ändå. Var uppe vid sex och skjutsade hussen till stationen, jobbpass för honom så nu kommer han inte hem förrän tisdag.. Efter det så rastade jag tjejerna en sväng och sen kröp vi faktiskt ned i sängen en stund till. Så mysigt att få gosa med två varma myshundar tätt intill när man är kall som en isbit   

När jag pluggat många timmar så kändes huvudet så fullt att ingenting mer skulle få plats och hundarnas små ben hade börja fyllas med myror. Bestämde mig raskt att det skulle bli en sväng till skogen för att tjejerna skulle få rasa av sig en stund och jag skulle få ladda om i skallen.
Kallt var det, men solen gjorde det behagligt och i skogen så blåser det ju inte så det var så himla skönt ute! Hade tänkt ta en "offroad"sväng, alltså att inte gå på stigarna, men mina luftrör protesterade vilt - kylan gör att jag blir så jäkla andfådd och hostig så fort det blir lite puls inblandat (Behöver jag påpeka för femtusenfemtioelfte gången att jag är så LESS på detta nu? Jag vill bara vara helt kry och kunna får upp flåset igen! Men det kommer väl, men det tar för jäkla lång tid alltså!) Nåväl, det var mysigt och hundarna hade roligt och sprang som tokar.

Vi knallade på, jag fotade lite och försökte mig på att ställa in kameran lite mer, (MER övning behövs!!) och när vi har gått ca 1,5 timme och har ca en kvart kvar till bilen så sticker jag av en slump ned handen i jackfickan. Men! Var tusan är bilnyckeln???    Letar igenom precis alla fickor, men den är puts borta!! Fy farao vilken panik jag fick! Klockan var närmare fyra - alltså snart mörkt, 12 - 13 minus, skulle jag hitta den? Vad skulle jag göra om jag inte hittade den? Från bilen (plånbok och hemmanycklar var i den också!) sett var det ytterligare en mil hem längs en smal krokig landsväg, i mörker... Gah, alla tankar for genom skallen medan jag raskt vände på klacken och började gå samma väg tillbaka. Mötte en annan hundägare och mötet blev bajs för jag hann inte upptäcka dem bakom krönet (Har gått i den skogen säkert 200 ggr och bara en enda gång sett en annan hund där och det var just detta mötet!) Den hunden var också lös så hundarna möttes precis. Det hände ingenting, de luktade igenom varandra och sen ville Doris busa och Lycka brydde sig inte mer, men jag känner mig så jäkla misslyckad, det där FÅR INTE hända!

 Skitmatte som inte håller koll!   Jag var så uppslukad av att hitta den jäkla nyckeln... Bad en miljon gånger om ursäkt, men kvinnan försäkrade att det inte var någon fara och hennes hund gick ju fram till mina lika mycket, de möttes liksom, men jag kände mig ändå så dum...

Ja, allt är ju inte perfekt jämt och olyckor händer, men bassning till mig!  

Frågade även om hon sett nyckeln, men det hade hon inte.

Kopplade hundarna och fortsatte leta och när jag såg bilen på håll så kände jag bara FAAAN! Hur i helvete ska jag lösa det här??? Gick en lite bit till och plötsligt höjer båda tjejerna sina nosar och jag ser att de har fått korn på något! Manar på dem lite med ett "Leta!" och cirka  50 meter längre fram så låg nyckeln!!!  Bästa underbara gullungar!      Vilken lättnad!!

Fantastiskt skönt att sätta sig i bilen och köra hem till värmen!

Idag känner jag mig inte så bra igen och det har inte blivit så mycket aktivitet för flickorna. Vi har gått en promenad med Ezzi och Eva (då vi hade två hundmöten varav ett superbra och ett helt okej!) och så fortsatt klicka på hopp-stå och lite andra tricks.

Det känns fortfarande lite surt med gårdagens bajsmöte, samtidigt som jag känner att jag får inte gräva ned mig i det. (Något som jag nog ofta gör i det mesta, istället för att se allt positivt som vi faktiskt gör så ältar jag det sämre om och om igen i skallen...) Visst ska man ta lärdom av det, och se till att sådana situationer inte uppstår igen, men att jag ältar det och "slår" på mig själv får ju det varken ogjort eller gör något gott av det. Och det är så lätt att säga de orden, nu ska jag bara känna dem, ända innerst inne också! (Vill bara tillägga att det är inte för att ursäkta någonting, för gjort är gjort, utan att kunna ta lärdom av det negativa och göra det positivt! Eller nåt sånt, typ, mycket svammel så här på lördagskvällen med huvudet fullt av snor, naturkunskap och matte!)

Äppelbit på näsan - kräver koncentration :)

"Det är ju störtfåningt!"

 
"det här ska hon få faan för!" (eller nåt sånt ser hon ut att tänka      

 
Så kan hon vara sådär superdupersöt också, lilla hjärtat!

 
Nu har jag varit riktigt duktig, det måste vara värt minst fem sex extra karameller, eller hur husse?!

Det är mycket det här att komma in i rutinerna igen! Var ju sjuk större delen av hösten så det var inte så mycket jobbande för mig då, och nu har jag skola fyra dagar i veckan (plus distanskursen), läxor, hundar, hemmet och allt som ska skötas om. Det är väldigt roligt, bara lite ovant ännu, men det reder sig snart :)

Efter skolan idag så for jag hem för att käka en snabb lunch och hämtade tjejerna. Sen åkte vi ut till Jälla för att gå en promenad tillsammans med Cattis och hennes två hundar. Ozzy är en pinscherkille på snart 1 år och Mynta som är en storpudeltik på 7 eller 8 år. Vi gick en "åkabusspromenad" dvs. en koppelpromenad där hundarna är nära men inte får hälsa eller så. Både Mynta och Ozzy var perfekta "åkabuss"kompisar för mina, ja Lycka framförallt då som tycker det är lite jobbigt med andra hundar. De brydde sig knappt om tjejerna alls - kanonbra :) På slutet kom Ozzy på att de löpte dock, men han skötte sig finfint ändå och då är de rätt nära höglöp båda två. Doris trodde det var dragtävling och låg på rätt bra nästan hela vägen, men annars skötte de sig helt okej. Det här var mycket nyttigt så vi hoppas på repris snart!  

Sen åkte vi och plockade upp Eva och Ezzi på deras jobb, hem en snabbis och sedan åkte jag och Eva ned till stan igen. Vi skulle på föreläsning med Kenth Svartberg! Jag gillar verkligen hans sätt att föreläsa och jag gillar hans "filosofi". Många tankar väcktes och det är bra. Nu gäller det bara att komma vidare och inte bara stanna vid tanken. Är lite för trött just nu för ett längre inlägg, men kanske kommer jag ihåg tillräckligt för att tala om mer någon annan dag!

Imorgon står i alla fall lydnadsträning på schemat, så mycket är säkert!

  Träningen har legat på is den här veckan då jag är sjuk men ändå tvungen att börja skolan. Vi håller som bäst på att få fungerande rutiner! Det är kul att gå i skolan igen och jag har bra tider den här terminen  

Igår fyllde jag år och jag är barnsligt förtjust i det! Man borde kanske vara lite mer vuxen gällande födelsedagar när man är 28 år (hur fort har inte det här gått, jag var ju nyss 22!!  )  men näääe  

Jag fick bland annat ett nytt objektiv till kameran - ett nikon 50/1,8 så det testades friskt igår. Vi kom ut på långisen sent, så det var inte alls de bästa ljusförhållandena, men man ser i alla fall vad bilderna föreställer - me like!  

Tjejerna fick busa lite och så fick de ett uppletande, Doris 3 + 1 föremål och Lycka 2 . De jobbasde bra, Doris är ju en stjärna, både snabb och nogrann. Lycka är inte den snabbaste men hon finner det hon ska och sen är hon som en raket in i alla fall. Tempot kommer höjas ju mer säker hon blir tror jag allt, och huvudsaken är ju att hon jobbar!

Annars löper båda tjejerna och Doris vill gärna leka tåg   Och ställer inte Lycka upp så kan man ju alltid ta katten! Knäppa labrador! "Doris, gå och lägg dig!" sitter i munnen ständigt nu känns det som ;)

Känner mig lite piggare nu förutom denna jäkla hosta, den är vidrig! Hostar så jag nästan kräks trots host medicin och lungorna gör ONT! Inte som när jag hade lunginflammation som tur är, det är nog mest "träningsvärk". Imorgon ska jag i alla fall till dr för mer prover, har ju varit sjuk i stort sett hela hösten och blir dålig direkt jag anstränger mig, sjukt drygt, börjar likna en dålig fars det här! Men nån gång måste det ju ta slut i alla fall -.-

Ska lägga in lite bilder och sen sova en skvätt! Ska försöka blogga mer nu ;)

"Måsste vi vejkiljjen sluta tjäna jeedan?"